Få människor i vår tid ägnar sin själ, dess eviga väl och sin Skapare någon djupare tanke och omsorg. Så oförståndiga har människorna inte alltid varit, och än idag inser förstås många att man för att rädda sin själ och närma sig Gud och vinna Hans vänskap måste bedja - men hur gör man? I denna bok presenteras insikter och råd i detta ämne från en annan tid, men med en giltighet som överskrider tidsepokerna, i form av en tillförlitlig katolsk undervisning om bönen och dess olika stadier, från vanlig enkel bön med ord till mystikens höjdpunkt, unio mystica och det andliga äktenskapet med Gud.
Boken författades 1778 av fader Pierre-Joseph de Clorivière, S.J. (1735-1820) på förfrågan av de fromma eremiterna på Mont-Valérien i Paris, vilkas biktfader han var, och erbjuder läsaren en på den karmelitiska och ignatianska spiritualiteten grundad, klar och koncis framställning av hur man går till väga för att göra framsteg i bönelivet och övervinna de olika svårigheter man där som oftast möter. I ett längre förord presenteras dessutom fader Clorivières händelse- och lärorika levnadshistoria. Så här heter det i detta förord:
"Vem skall då läsa denna bok? För präster och ordensfolk, som vill förkovra sig i det andliga livet och även kunna ge kvalificerad vägledning till andra härom, utgör den utan tvekan en verklig guldgruva. Dess enkelhet, rättframhet och frihet från tyngande lärda utläggningar gör den också särskilt lämpad för alla kristtrogna som tar sin tro på allvar och därför vill fördjupa sitt böneliv och skrida framåt på helgelsens långa och ofta slingriga och törneströdda stig. Det är i själva verket svårt att se hur någon som önskar komma närmare Gud skulle kunna undgå att dra nytta av den oskattbara vägledning och de många insiktsfulla råd om det andliga livet som här ges på så gott som varenda sida. Ja, om man vill ta denna bok som vägvisare i sitt böneliv, torde man vilja läsa den inte endast en gång, utan gång på gång för att finna ny näring och hjälp allteftersom man på vägen hem till Gud möter nya vägskäl och vindlande passager."

Pierre-Joseph Picot de Clorivière, S.J. (1735-1820) var en fransk jesuit, tänkare och mystiker som levde under den franska revolutionens tidevarv. Hans omfattande skriftställarskap spänner över vida områden; bl.a. var han en skarpsinnig kritiker av upplysningens och den franska revolutionens idéer, men också dramatiker, poet och översättare av Milton samt författare av flera djuplodande andliga och teologiska skrifter, varibland särskilt märks hans omfattande och alltjämt opublicerade apokalypskommentar, hans biografi över S:t Louis-Marie Grignion de Montfort och hans nu till svenska översatta lilla bok om bönen. Hans liv kom på många sätt att bli mycket dramatiskt, då han beslöt sig för att med fara för eget liv stanna kvar i Paris under revolutionen och terrorn för att där som präst på olika sätt understödja de förföljda katolikerna. Napoleon fruktade honom och lät spärra in honom i Tempeltornet, i samma rum som Ludvig XVI tidigare inväntat sitt öde. Han grundade också två katolska ordenssällskap, Jesu hjärtas sällskap (Société du Coeur de Jésus) och Marie hjärtas sällskap (Société du Coeur de Marie), och kom på sin ålders höst, efter Napoleons fall, att bli den som återupprättade jesuitordens franska gren. Framför allt var han en innerlig katolik och mystiker, som själv levde i det andliga äktenskapet med Gud och gjorde allt för att leda andra själar hem till Gud. När han avled 1820 var hans omgivning övertygad om att han var ett helgon.